Skadestånd utges då en skada har drabbat någon annan än skadevållaren och skadan har orsakats genom ett skadeståndsgrundande beteende. Alla skador som någonsin uppkommer kan givetvis inte ersättas genom skadestånd, varför det är viktigt att avgöra vilka handlingar som medför skadeståndsskyldighet. För att ett handlande skall medföra skadeståndsskyldighet förutsätts att handlandet innebär ett tillräckligt stort avsteg från normalt aktsamt beteende. Skadevållaren måste antingen ha handlat uppsåtligt, d.v.s. med insikt om vilka konsekvenser handlandet troligen kommer medföra, eller oaktsamt. Vad som är oaktsamt får avgöras utifrån en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Vid en sådan bedömning måste man försöka klarlägga vad som rimligen kan krävas av skadevållaren i en situation av det aktuella slaget och huruvida tillräckligt stora avsteg har gjorts därifrån för att ansvar skall uppkomma. I den här artikeln skall vi steg för steg redogöra för hur en bedömning av skadeståndsansvaret görs. Steg ett konstatera om en skada föreligger Det första som skall göras i den skadeståndsrättsliga analysen är att ta ställning till huruvida en skada över huvud taget förekommer. Skadestånd kan givetvis inte förekomma om en skada inte finns. I sådana fall finns ju inget att ersätta. I skadeståndsrätten figurerar olika skadetyper. De primära skadetyperna är personskador och sakskador, men även kränkning och rena förmögenhetsskador kan betecknas som egna skadetyper. Personskador är sådana skador som drabbar en person fysiskt eller psykiskt, exempel är att en person bryter benet och måste ligga på sjukhus. Sakskador är istället skador som uppkommer på egendom, som exempelvis att en bil går sönder och behöver repareras. Rena förmögenhetsskador är sådana skador som inte kan hänföras till en person- eller en sakskada. Som exempel på en ren förmögenhetsskada kan nämnas att ett företag förlorar pengar för att konkurrenten har tagit marknadsandelar från företaget. Kränkning är en skada som uppkommer då en person utsätts för vissa brottsliga handlingar. Kränkningsersättning kan även utgå då någons rättigheter enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna blir eftersatta, i sådana fall är det fråga om en särskild form av kränkning. Uppdelning av skadorna utifrån deras karaktär Skadorna kan sedermera delas upp i ideella och ekonomiska skador. En ideell skada definieras som en skada som inte är ekonomisk medans en ekonomisk skada är en sådan skada som kan uppmätas i pengar. Ideell skadeersättning är exempelvis kränkningsersättning och ersättning för sveda och värk. Sådana skador som ersätts enligt dessa regler är svåra att värdera och förutsätter särskilt lagstöd för att ersättning skall utgå. Vidare bör uppmärksammas att så kallade tredjemansskador, vilket är skador som drabbar någon annan än den direkt skadelidande, enligt huvudregeln inte ersätts. Dock finns vissa undantag. Steg två konstatera om en ansvarsgrund föreligger Om man kan konstatera att en skada har uppkommit är nästa steg att ta ställning till om det finns en ansvarsgrund. Med detta menas att skadevållaren har förfarit på ett sådant sätt som medför skadeståndsansvar. Huvudregeln för att bedöma om ansvarsgrund föreligger är den så kallade culparegeln, vilken innebär att skadevållaren bär skadeståndsansvar om denne har varit culpös, vilket är detsamma som oaktsam eller vårdslös. Som ett alternativ till culpa används ibland strikt ansvar. I sådana fall uppkommer skadeståndsskyldighet även om skadevållaren inte har varit culpös. Härvid kan även uppmärksammas principalansvar, som måste skiljas från strikt ansvar. Principalansvar är ett slags culpaansvar som innebär att någon är skadeståndsansvarig för någon annans culpa. Detta är aktuellt i arbetsrättsliga situationer där arbetsgivaren har ett skadeståndsansvar för skador som arbetstagaren orsakar i arbetet. Vidare kan påpekas för att strikt ansvar skall uppkomma förutsätts enligt huvudregeln lagstöd. Undantag härifrån kan göras vid vissa farliga verksamheter. Steg tre orsakssamband mellan skada och ansvarsgrunden Inom skadeståndsrätten brukar man tala om något som heter adekvat kausalitet. Med detta menas att det skall finnas ett samband mellan skadan och den ansvarsgrunden samt att detta skall vara förutsebart. Även om någon har företagit en handling som är klart oaktsam skall skadeståndsansvar inte uppkomma om det inte är den handlingen som har orsakat skadan. Med andra ord skall man endast ansvara för sådana skador som man själv har orsakat, detta kallas för kausalitet. Kravet på adekvans innebär att händelseförloppet inte får vara alltför långsiktigt. Det är exempelvis inte rimligt att någon skall bli skadeståndsskyldig av den anledningen att de har blivit föräldrar och att barnet när det är vuxet har orsakat en skada. Att skadevållaren föddes är en nödvändig förutsättning för att skadan skulle uppkomma, men det är alltför långsiktigt att föräldrarna skulle svara härför. Steg fyra bestämmande av skadeståndets storlek När skadan har identifierats och man kan konstatera att skadevållaren har orsakat skadan genom oaktsamhet kvarstår att bestämma skadeståndets storlek. Enligt huvudregeln skall den skadelidande få full kompensation. Detta innebär att den skadelidande skall försättas i samma ekonomiska situation som om någon skada inte hade uppkommit. Skadeståndet skall med andra ord täcka hela skadan. För att beräkna skadans storlek får en jämförelse mellan den skadelidandes faktiska situation, d.v.s. situationen efter skadan, göras med en hypotetisk situation, d.v.s. hur situationen troligen hade sett ut om skadan inte hade uppkommit. Skillnaden mellan dessa värden utgör skadeståndets storlek. Detta kallas för differensbedömningen.